Nu ska vi se...


Nu kan jag änligen, efter flera dagars uppehåll (pga läxor och massa projekt i skolan, kan jag skriva i min lilla blogg. Som ingen läser, men ändå. ^^
Jag tycker om att skriva. ^^



Som jag skrev i förra inlägget (för nåra timmar sen);

Idag kom det en kille/man (snart 31 år. vet inte varför jag kommer ihåg det -.-) som höll föreläsning för 8orna och oss nior.
Det han föreläste om var hur det är att ha varit nazist och att ta sig ur det.
Det var så himla intressant!
Han var så himla smart.
Han sa några saker som verkligen berörde mig.
Tre sakerna han sa skrev jag t.o.m. upp i mitt lilla block jag hade med mig.
En av de sakerna var det där jag skrev i förra inlägget;
Var glad över det du har nu, istället för att sörja det du saknar.
Så himla smart. De andra två sakerna jag skrev upp var citat från honom, och mitt block är i skolan.
Så för att inte skriva citaten fel, så väntar jag med att skriva dem.
Jag skriver dem i morn. :)
Då har ni något att se fram emot. ;)

Det här bevisar;
Människor kan ändras till det bättre!
Ge dem bara en andra chans.

Alla förtjänar en andra chans. T.o.m. en viss liten person jag inte gillar... Jag har gett honom en andra chans, och han börjar bättra sig, till det bättre. :)
Sen kommer jag ju aldrig riktigt helt kunna förlåta honom för det han har gjort, och den oron innom mig själv han har skapat... men,  han är inte mer än människa. Och förtjänar därför en andra chans.

Han som var och snackade i vår skola kallades för Puman, och det roliga med det, var att han hade en pumaväska.
Hahaha, det tyckte jag var lite kul. ;)
Han har verkligen ändrats till det bättre. Nu är han en "good guy". :)

Juste, i matsalen.
Jag ska berätta hela historien, förra blev jättekort;

Föreläsningen var precis innan lunch. Så efter att vi hade lyssnat, gick vi till matsalen,  och när jag står i matkön ser jag att Puman kommer in genom dörren och ställer sig i matkön. Eftersom jag var helt jätterörd/påverkad av hans föreläsning så blev jag helt "Wow, han ska äta med oss!"
Så när jag har tagit mat går jag och ställer ner min talrik på ett bord, och utan att tänka på vad jag gör, går jag fram till honom och säger "Kan du sitta med oss?"
Han svarar snällt: "Ja, var sitter ni/du (kommer inte ihåg vad han svarade) då?"
"Där, längst in." Säger jag pekar på vårt bord.
Sen när jag gick och satte mig igen så bara "Va, vad gjorde jag?" Haha, jag hade inte tänk på vad jag gjorde, utan bara gick fram och frågade. :P
Lollo och Molle som hade hört att jag frågade tyckte att jag var sååå pinsam. ^^
Men... jag är sån... Förlåt :P
Jag ville att han skulle sitta med oss, för jag ville snacka med honom. För det var intressant. Och föresten fick jag inte chans att fråga min fråga när han svarade på frågor i aulan (efter föreläsningen). Så nu fick jag fråga min fråga och han svarade. :)
Han var så snäll och trevlig så. :)
Han var... häftig. :)
Han fick verkligen alla att lyssna. Och då menar jag verkligen ALLA!
Han skämtade och väldigt mycket.
T.ex.
Han snackade om musiken han lyssnade på som nazist och så sa han;
"Det var ju inte precis Nalle Puh och hans vänner musik
Utom Nasse förståss."
Och jag vet inte hur länge jag skrattade åt det. Hahaha, så himla bra. :P Så självklart liksom. ;D
Massa skämt var det, så det var inte bara intressant att lyssna på, det var också roligt. Man skrattade väldigt mycket. Och jag tror det behövs, när man pratar om/lyssnar på ett sånt allvarligt ämne.


Ojoj, nu blev det är väldigt långt... Men det var så himla intressant iaf. :D
Och jag hade ångrat mig om jag inte hade frågat om han kunde sitta med oss på lunchen, för jag ville verkligen få chansen att prata med honom. Och det fick jag också. :) :D

Tack för inspirationen, eller vad man ska kalla det, Puman.
Ser konstigt nog anorlunda på saker nu... Tack  :D


Jag åker om 3 dagar nu.
Kommer sakna er alla! <3


Ha det bäst! :D Kram! :)

Bye