Jag kom nyss hem från min i stort sett första någonsin springtur! Jag har ett tag känt att det skule vara kul att testa på (jag som förut sa att springa tänker jag aldrig göra :P ). Jag tycker om att vara ute och gå med stavarna men jag får ofta suget att ta skuttet och börja springa även då. Så som sagt, jag var nyss ute och faktiskt SPRANG. Haha det låter kanske inte som något speciellt men för mig är det stort.

 

Det var inte vackert, det var inte mycket, men jag gjorde det! Jag har läst på lite om hur man som nybörjare ska kunna börja springa och de flesta säger samma. Så jag följer ett "nybörjarprogram" och ska köra det nu i tre veckor så får vi se. Det tar tre veckor att utveckla en vana, så därav att jag ska köra i tre veckor ^^

 

Haha jag är faktiskt lite stolt över mig själv ^^

 

Jag hade varit duktig och bokat ett spinningpass på mitt gym till kl 10 idag, trots att det är är lördag. Så jag ställde klockan på 8, gick upp och åkte iväg till gymmet och var där runt halv. Bytte om och allt så där. Men så verkade det hela lite konstigt, det var liksom typ inga där utom några få i själva gym-delen. Till slut gick jag och frågade en som var där och jag fick till svar att "det finns gruppträningar här men inte cykel för de har inget cykelrum här". Oooops! Jag som hade dubbelkollat adressen och allt. Vet inte riktigt hur det blev så här fel :P Asså grejen är att det är en gymkedja som heter "Sports gym" och den finns på typ 5 olika ställen här i Östersund (jag har bara tillgång till 3 av dem, för jag har det billigaste kortet ^^).

 

Men så när jag insåg att jag inte riktigt visste på vilket av gymmen jag hade bokat och att jag omöjligt skulle hinna dit så tänkte jag att det är ju väldigt onödigt att bara dra hem igen. Så jag gick in i gymmet, satte mig på en av cyklarna där och körde något inprogrammerat program som var i en timme. Med tanke på att jag typ nästan inte tränat något på flera år (plus att jag var ensam - tycker inte om att gymma ensam) tyckte jag att jag var himla duktig ^^ Jag är iaf lite stolt över mig själv.

 

Det känns faktiskt väldigt bra, jag tar den här viktminskningen på allvar den här gången. Jag har försökt så många gånger men det är något som känns annourlunda den här gången. Känns som att jag kommer klara det.

 

Så nu har jag iaf fått in två träningar den här veckan (gick ute med stavarna höromdagen :) ). Så det känns bra :D

 

Efter gymmet gick jag ner till centrum (typ 5-10 minuter därifrån - gymmet ligger bara en bit ovanför universitetet och det ligger i sin tur precis ovanför centrum ;) Allt är en stor backe :P ) och köpte massa frukt och lite glass, det är ju äntligen helg ;)

 

Ha det bäst!

 

 

/CH

Gjorde ett personlighetstest här. Mit svar blev:

 

Som en del i att försöka gå ner i vikt vill jag få in mer frukt och grönt i kosten. Jag älskar frukt som det är men jag har fått en liten förkärlek till smoothiesar. Smoothiesar är också ett bra sätt att få i sig alla vitaminer och gjejer. Man kan t.ex. ha i spenat, som tydligen ska vara jättebra, utan att det smakar. Jag har gjort några med min lilla mixer som kom med till stavmixern jag fick förra året. Men den var lite för liten så det läckte alltid ut lite + att det fick inte plats så mycket frukt.

 

Så nu när jag var hemma i Stockholm i helgen passade jag på att åka förbi NetOnNet för att köpa en mixer, så att jag lättare ska kunna göra smoothies. Så idag invigde jag den:

 

Har precis kommit hem från en snabbvisit hemma i Stockholm (min syster fyllde 25, så åkte hem för att fira) och det blev flyg fram och tillbaka.

 

Så är som sagt, precis hemkommen från flyget och JISSES! Flyget började bra, lite skakigt som det kan vara och så där men ändå, inget galet. Sista 20 minutrarna, när vi skulle landa blev det JORDENS TURBULENS och vi föll uppe i luften flera gånger okontrollerat, planet kastades från sida till sida och skakade otroligt mycket, under flera gånger.

 

Det blev så himla overkligt så att jag blev konsigt nog välidgt lugn. Och även om tanken "det är nu/så här jag dör" gick i huvudet på mig så var jag ändå lugh i min livrädd-het. Jag tänkte liksom att "det som händer, det händer". Svårt att förklara för jag var ju livrädd (jag trodde helt ärligt att nu störtar vi och måste nödlanda och jag hoppas jag överlever, men det märker vi) men ändå så himla lugn.

 

Det satt en helt underbar man bredvid mig som såg att jag blev väldigt rädd så han tog min hand och pekade ut flera gånger och sa "där är marken, vi är inte så högt upp, snart landar vi". Och det hjälpte faktiskt en hel del. Han höll min hand tills vi var nere. Jag tackade flera flera gånger för det var väldig skönt att ha någon att hålla i, då jag flög utan sällskap. Det finns änglar på jorden! <3

 

Nåja nu ska jag gå och försöka sova lite, jag behvöde bara få ut det här lite. Är fortfarande lite i chocktillstånd.

 

Men jag är hemma nu och mår bra och så, så det är skönt.

 

 

Ha det bäst!

 

 

/CH