För precis ett år sen låg jag på en blöt gräsmatta med mygg och regn som föll ner på mig och min knälkål hade hoppat ur led. Jag hade legat där i 1,5 timme och nu var det bara en fråga om några minuter innan ambulansen - äntligen - skulle komma.

Ett år sen idag.

Det känns snarare som kanske en-två månader sen. Och hur sjukt det än låter så saknar jag lite att gå i kryckor.

Usch, va ont det gjorde. Fast det läskigaste var ändå att vakna upp i ambulansen (jag blev nerdrogad för att jag inte skulle känna nått och jag blev helt borta då...) av att nån pratade och lät väldigt långt borta och att förstå att det var jag som pratade. Jag hörde att jag pratade men jag kunde inte styra det. Som att min hjärna hade bortkopplat min förmåga att själv bestämma vad jag ska säga. Det är så svårt att beskriva men det var riktigt obehagligt och det tog mig flera minuter innan jag helt kunde styra det jag sa och riktigt höra vad ambulansmannen sa.

En sak jag stör mig lite på är att jag egentligen skulle ha fått åka ambulanshelekopter men den var upptagen. Hade varit lite coolt att säga att jag har åkt det. ;)

Ambulansmännen var så otroligt snälla och jag anatar att aldrig kommer se det här inlägget men jag vill ändå tacka dem för att de hjälpte mig och var så otroligt snälla och försiktiga. Så om ni ambulansmän minns mig från förra året, den 6 september, runt kl 14, 16årig tjej med knäskålen ur led, svart hår och röd lugg: Ni ska ha ett stort tack! Tack så jättemycket för hjälpen, ni gör ett fantastiskt jobb!


Nu ska jag fortsätta plugga.


Ha det bra och var försiktig med era knän!


/Caroline - som ALDRIG tänker prova på droger