Jag har inte haft i stort sett några problem med engelskan här. Men idag blev det bara så fel. Höll på att ladda min telefon med 500 kr och hälsade på en kompis till min värdotter på svenska.

Men jag skyller allt på att jag fortfarande är sjuk.

Ja... usch jag börjar bli tokig på den här förkylningen. Jag har ju varit hemma måndag - onsdag så jag täntke att jag måste ju gå idag. Jag pallrade mig iväg till skolan (fast jag tog faktiskt bussen idag) och kände mig ändå bättre än förut och rätt pigg. En halvtimme in i första lektionen började jag känna mig hängig och tänkte att det kansek går över. Men nej... det gjorde det inte. En av mina klasskamrater sa att jag såg blek ut och även min lärare frågade hur jag mådde. De tyckte jag skulle gå hem och vila upp mig, till i morgon. "I morgon?" tänker ni antagligen? Ja... I morgon ska vi till London över dagen (tar ca 2 timmar med en stor buss de hyr in). Jag har sett fram mot det sååååå länge. Vi ska åka båt på the Themes till Greenwich (ni vet, det alla klockor går efter - stället som är +- 0 timmar!). Och så är jag sjuk! Så jag kommer nog inte kunna åka. Min värdmamma sa att jag borde nog skippa att åka och jag mejlade pappa och han sa också att jag kanske borde stanna hemma. Baaaaajs, säger jag bara. Men jag kan ju iaf trösta mig med att jag och mamma åker till London om en månad och en dag! (Det är förresten en månad minus en dag till mamma kommer hit - IH! :D ). Vi kanske inte åker någon båt men vi åker iaf till London :) Men vi får se.

Jo hur som helst, svengelskan:

Jag tog en liten omväg hem och åkte till Tesco (typ som Coop i Sverige) och köpte lite bananer osv osv) och så skulle jag köpa en TopUp (ni vet när man fyller på sitt kontantkort till  mobilen. Vet inte vad det kallas i Sverige - kanske samma sak? Kallar iaf TopUp här). Hur som helst. Så jag går fram till kassan och säger:

"Can I buy a TopUp here?"
Snubben i kassan svarar att ja, det kan jag och frågar vilken operatör jag har.
"Lyca Mobile" svarar jag.
"How much?" Frågar han. Trötthet och kanske även feber (kan ju bara ha varit varmt i affären men jag svettades!) gjorde mig väldigt förvirrad så jag svarade:
"50". Snubben bara stirrade på mig. Jag vet inte om det var för att han inte hörde ordentligt eller för att han tänkte att "det står en galen människa framför mig som vill ladda mobilen med 50 pund (500 kr!). Jag tror faktiskt att det var att han inte hörde.

Grejen var att jag tänkte i Svenska mått och 5 pund är ju 50 kr, så smart som jag är sa jag högt vad jag tänkte och det blev därför 50. Men men så kan det gå.

Och som att jag inte bara några timmar tidigare sagt fel så gör jag det värre när jag ska äta middag:

Värddottern i familjen kommer och knackar på min dörr och säger att middagen är klar. Jag svarar "Ok. thank you" och går ner. När jag kommer in i vardagsrummet (man går genom vardagsrummet för att komma till den inglasade verandan (eller conservatory som det heter på engelska)) är hennes pojkvän och hennes kompis (också kille) där. Kompisen säger "Hello Caroline". Han är väldigt trevlig (har pratat med honom förut, litegrann) och jag ville därför vara trevlig tillbaka. Dock ville jag ändå vara lite "cool" så jag säger på ren svenska "Tja". Asså seriöst, hur dum får man vara? Haha, nu sa jag det ju rätt tyst och satte också upp handen i luften (ni vet när man vinkar fast man bara tar upp handen lite fort?) så jag vet inte om han riktigt hörde vad jag sa men han borde ha förstått att det var en hej-hälsning iaf, tack vare handgesten. Men suck, två "svenska"-fel på en dag - utan att egentligen råkat göra några innan!

Eller det var inte helt sant, jag råkade säga något skumt till min värdmamma en gång. Minns inte vad det var men det var inget viktigt och jag tror inte hon riktigt hörde ändå. Plus att andra veckan var jag smart och slängde in ett "liksom" när jag pratade med den italienska tjejen som var här i två veckor. Meeeeen, så kan det gå. Än så länge har det gått jättebra på engelskan. Och jag fick superberöm av min lärare för några veckor sedan, när jag skrev en tre sidor lång uppsats om min operation. Berömmet var både för uppsatsen och för att jag är allmänt väldigt duktig på engelska (haha, inte mina egna ord :P ).

På tal om att prata engelska. Jag satt och tänkte på det igår (sitter man hemma och är sjuk i en vecka och alla filmer man har på datorn är tittade på och alla läxor är gjorda har man mycket tid till att tänka) och jag insåg att jag har faktiskt pratat i stort sett bara engelska i det här huset, bortsett från skypesamtal till Sverige och när jag haft mina klasskompisar här) och det har gått bra. Jag vet ju att jag egentligen har rätt lätt för engelskan och att det inte är något problem men oron finns ju alltid där ändå.

I början var jag nästa lite rädd, eller inte rädd men jag drog mig lite för att prata engelska för att jag var rädd att jag skulle "låta svensk". Men allt efter tiden har gått har jag bara skitit i det och pratat på. Och ja, det blir lite "Aj kooom fråm Sveeeden" ibland men det gör inget. Oftast låter jag "normalt" och för sjutton gubbar, jag kommer ju faktiskt från Sverige - klart det låter lite svenskt nån gång ibland!

Det är en månad kvar men jag kan redan nu säga att den här resan/kursen har varit så bra för mig. Jag har vuxit så himla mycket, på så många olika sätt. Jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har come to terms with att vissa saker med mig som jag kanske inte gillar så mycket (som t.ex. att det blir lite svenskt uttal på min engelska ibland) är som det är och mycket av det går inte att ändra på och jag har lärt mig att acceptera det.

Jag har även tappat massa av min svenska ;) Ni kommer märka av det mycket i början när jag kommer hem att ibland kommer jag helt enkelt inte kunna det svenska ordet och därför säga det på engelska. Ibland kommer jag inte ens vara medveten om det. Hah, jag har flera gånger pratat svenska med engelsk brytning t.o.m. Men så är det.

Jag har verkligen haft en underbar tid här och jag tänker verkligen njuta av den sista tiden. Nu blir det kanske inget London för mig i morgon, tyvärr men jag är fortfarande i underbara ENGLAND. Visserligen inspärrad i mitt rum och kollar på film. Men ändå. Jag kan ju alltid gå ner till min värdmamma och prata med henne. Det är alltid supertrevligt. Och hon är ju hemma på dagarna (jobbar kväll) och på fredagar jobbar hon inte alls.

Even the smallest light shines in the dark - jag försöker alltid se det positiva i allt.

Jag kommer sakna England, Birghton, min värdfamilj, katterna i skolan, alla knasiga ekorrar osv osv så mycket. I've really had the time of my life. And I've learned so much!

I <3 England!

Nu blev det väääälidgt långt, förlåt för det


Ha det bäst!


/CH