Hej 1920-tal?
Jag börjar bli lite mörkrädd för var Sverige/världen är på väg. Senaste veckan har det dykt upp så mycket saker i media och i mer 'personliga sammanhang' som verkligen skrämmer mig. Och jag känner att jag kan inte gå omkring och bara låtsas om att jag inte märker det, för det är klart att jag märker det. Jag inte bara märker, jag tänker på det, konstant, det påverkar min koncentration då den verkligen inte får bli störd; jag har under de senaste dagarna kommit på mig själv, under föreläsningar bl.a, med att sitta och tänka på det (ska snart skriva vad jag menar) och märka att jag inte har koncentrerat mig på det jag ska, i flera minuter för att sen vara helt förvirrad över vad t.ex. föreläsaren står och pratar om.
Det hela började med presidentvalet i USA (eller nej, det hela började för mycket längre sen (t.ex. när SD kom in i riksdagen!) men jag menar hela det här med den senaste veckan). Jag satt kvällen innan valet och verkligen hoppades att Obama skulle vinna.
För mig är Obama den självklara presidenten. Nu tänker folk "ja men du stöttar ju honom bara för att han stöttar HBT-frågor och jobbar för lika rättigheter att gifta sig för alla". Nej, det är inte bara därför. Det är en stor del till varför jag gillar honom och detta är inte endast för att jag själv är HBT-person, utan jag ser det som att en person som stöttar HBTrättigheter, den personen söttar allas lika värde. Ett bra exempel på det är ett stycke ur hans segertal:
"America, I believe we can build on the progress we've made and continue to fight for new jobs and new opportunities and new security for the middle class. I believe we can keep the promise of our founding, the idea that if you're willing to work hard, it doesn't matter who you are or where you come from or what you look like or where you love. It doesn't matter whether you're black or white or Hispanic or Asian or Native American or young or old or rich or poor, abled, disabled, gay or straight. You can make it here in America if you're willing to try." (den delen jag markerat med fetstil är den delen som är viktigast).
Och grejen är att det som sker i USA, påverkar det som sker här i Sverige - därför var det här valet så viktigt för mig. För att en av mina största övertygelser är att alla är lika värda, oavsett vad.
Nu handlar det här inte bara om Obama men det jag försöker få fram här är att han är en president för folket, inte bara för utvalda individer. Till sillnad från Mitt Romney!
Mitt Romney är emot att alla ska få gifta sig oavsett kön (vilket betyder att för honom är det skillnad på mäniska och människa, vilket för mig är helt absurt. [Jag är PRECIS lika mycket människa som vem som helst annars, jag är har PRECIS lika stort värde som vem som helst annars!]), han är emot abort; min kompis skrev till mig på facebook (och det här är värre än jag visste!):
"Hans önskan att skapa ett "amendment" mot homoäktenskap (med andra ord: äktenskap) åsido, under 80-talet tyckte han att en kvinna hellre skulle dö än att göra en abort, och försökte övertala en kvinna att ge upp sitt barn till adoption för att hon var ensamstående"
1) Som jag nyss skrev; han ser skillnad på människa och människa och kärlek och kärlek. - Vilket jag aldrig kommer att förstå!
2) Han önskar livet ur någon som vill göra abort (som han då ser som att ta livet av fostret - och den diskussionen tänker jag inte dra upp nu-), vilket för mig blir dubbelmoral. För han vill inte att fostret ska dö, men om mamman dör pga att hon inte får göra abort, då dör ju två människor. Logik?
3) Vem är han att säga att en ensamstående mamma inte skulle kunna ta han om ett barn? Jag känner många som har gjort det och deras barn är superfina!
Som sagt, det här inlägget var inte för att diskutera USA:s politik men jag behövde köra igenom allt det här för att (snart) komma till min poäng.
Dagen efter valnatten, visade det sig, till min stora glädje, att Obama hade vunnit. De visade sig också, till min stora förvåning och ledsamhet/besvikelse att detta hade upprört flera av mina amerikanska vänner. Ärligt talat, i mina ögon är Mitt Romney ett monster. Ett monster som vill frånta folk deras rättigheter, ett monster som vill att bara "de värdiga" ska få ett bra och rättvist liv. Så att så många av mina vänner stöttar honom... jag vet helt ärligt inte riktigt hur jag ska reagera på det för det känns (och kalla mig självisk om du vill) som att de går emot mig. Och jag vet att det inte är så, för jag har pratat med några av dem om saker som för mig är viktiga och de har förklarat hur de känner om det osv och det har varit positivt. Men när de då röstar mot det som jag tordde var det de står för, och vissa av dem även väldigt väldigt tydligt visar sitt ogillande av valresultatet, då känns det som ett direkt slag mot mig.
En annan sak som har hänt nu senaste dagarna, som jag inte tror att någon har lyckats missa, är SD:s fiasko. De har gjort bort sig så grymt mycket och jag är så fantastiskt skadeglad. Äntligen får folk se vad SD egentligen är, och vad det egentligen är de står för. Ett racistiskt och fascistiskt parti vars politik är skrämmande lik den Hitler hade innan han kom till makten. Läs gärna den här artikeln för en bättre förklaring: http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti
Deras fiasko är inte det som upprör mig, jag är väldigt glad att de har gjort bort sig så deras riktiga åsikter kommer fram så att folk får se dem. Det som upprör och chockerar mig mest det är att de tydligen är det tredje största partiet just nu!
Och med hela Mitt Romeny-grejen i USA och med att SD kommit in i riksdagen och att de har vuxit så mycket, det skämmer mig. Var är vi på väg? Är vi på riktigt tillbaka i tiden? Jag läste senast idag att Uganda kommer i december att införa en lag om dödsstraff för homosexuella. Var är vi på väg? Flera länder går tillbaka i tiden. Efter att vi ett bra tag gått framåt börjar vi långsamt långsamt gå tillbaka i tiden. Jag är på riktigt rädd.
Det har hänt en tredje sak, bara för någon dag sen, och jag ska göra det här kort nu för det blev ett mycket längre inlägg än jag trott, men det behövdes säga.
På facebook finns det en HBT-grupp (HBT = homo, bi, trans(personer)) och i den gruppen var den en person som ställde en fråga angående ordet Hen (för er som inte vet är Hen ett könsneutralt prononomen som används då man inte vet könet på en person eller om det inte är relevant t.ex. i en tidningsartikel där personens kön inte är relevant för det den handlar om eller i en universitetsuppsats då det inte heller är relevant osv. Det är också ett pronomen för de personer som inte identifierar sig som varken man eller kvinna, som både och eller någonstans mittemellan. Användingen av det här ordet har blivit, i många fall, väldigt missuppfattat och folk tror att det är skapat för att ta bort hon/han och för att det ska vara någon slags snabb lösning på att vi ska få ett mer jämställt samhälle - men det är inte alls så det är. Det inte är ett uttryck för att ta bort/ersätta något eller så. Det är helt enkelt ett ord, med samma ord som t.ex. "vederbördig") och den här diskussionen spårade snabbt ur och blev till en diskussion om transpersoner (mest om transexuella) och det skrevs så otroligt kränkande saker och jag blev så otroligt upprörd.
Jag har transvänner och jag vet hur de kämpar varje dag. De kämpar för att bli accepterade, bli förstådda och inte bara kollade snett på av resten av samhället.
Så när jag såg de här otroligt kränkande kommentarerna i en grupp för HBTpersoner, så blev jag chockad. Jag förstår inte hur en gruppp människor som själva vet hur det är att kämpa för att bli sedd som likvärdiga som resten av befolkningen och hur svårt det kan vara att visa att man är lika mycket människa, oavsett vem man blir kär i osv, hur de kan visa sig vara så galet ignoranta och bara slänga ur sig sånt skräp som de skrev! Jag tänker inte skriva några citat för jag vill inte vara med och sprida hat.
Och en sak med det här som var så otroligt fjantigt var det svar jag fick på en kommentar jag skrev i den diskussionen (för jag kunde inte låta bli - att slåss för allas lika värde är något jag brinner för, vilket visar sig i det mesta jag gör/valt att göra med mitt liv!-) Jag skrev en relativt lång kommentar om att jag är förvånad över hur de kunde sitta och säga så känkande saker, när de själva vet hur det känns att kämpa för sin rättvisa osv osv och jag avslutade med att skriva "make love not war" men grejen var att jag råkade skriva fel och råkade skriva "note" - istället for "not". Med andra ord: jag gjorde ett litet slarvfel, som lätt händer när man är upprörd och skriver fort. Och en av personerna i diskussionen (en av de mest ignoranta av dem alla!), det hon valde att inrikta sig på av allt det jag skrev var just det lilla slarvfelet jag gjorde, så hon skrev "Ja, make love notE war folks!". Och jag kände bara "var det det enda du fick ut av det jag skrev? Hur dum får man vara?", vilket jag inte skrev men jag hade god lust! Däremot påpekade jag, i ett sarkastiskt svar, det fjantiga i hennes kommentar.
Såå...
Kontentan av det här, som jag redan varit och snuddat vid är; vart är vi på väg? Varför beter sig så många människor på samma sätt som vi gjorde för nästan hundra år sen? Ska vi gå tillbaka i tiden och dela upp människor igen, är det verkligen det vi vill? Jag hoppas att folk snart börjar se allvaret i vart vi är på väg. Det är en hård kamp och jag är den sista att ge upp!
Alla människor är lika mycket värda, oavsett vad.
Jag ber om ursäkt att det blev så himla långt det här inlägget men jag, som sagt, behövde få ur mig det här, för jag fattar inte vad som händer med världen, jag fattar inte var vi är på väg. Ni som faktiskt läst igenom hela inlägget - tack så mycket, det betyder massor för mig!
Ha det bäst!
/CH
Kommentarer
Postat av: Molle
Bra skrivet, håller med dig till hundra procent. Det är skrämmande... Väldigt skrämmande. Och att folk man känner och umgås med kan ha sådana åsikter som verkligen inte borde platsa i dagens samhälle.
Svar:
CH
Trackback
