I högstadiet och mycket i gymnasiet skrev jag väldigt väldigt mycket. Dikter, noveller och bara allmänt skriv.

 

Nu när jag går på universitetet finns inte riktigt tiden till det. Det är väldigt synd, då jag älskar att skriva. Hittade en gammal dikt, från när jag satt ute i parken nära vårt (eller ja, nu kanske det räknas som mammas och pappas när jag inte bor där längre? :P ) hus i Stockholm. Tänkte jag skulle dela med mig av den:

 

 

 

Det är inte kallt.
Det är inte varmt.
Det är inte ljust.
Det är inte mörkt.

Det är precis lagom. Precis sådär perfekt lagom som jag vill ha det.

Skorna är avsparkade och ligger på gruset. Den ena står upp. Den andra har ramlat.

Gungan rör sig långsamt fram och tillbaka. Kedjorna gnisslar vackert så som bara kedjor kan. Fram och tillbaka.
Plötsligt går en gammal bekant förbi. Lugnet bryts. Verkligheten kommer tillbaka.

Gungan har stannat.

Dags att gå in.

Ja nu är den ju några år gammal men ändå. Jag blir glad av den :D

 

 

Ha det bäst!

 

 

/CH